En anlendning till att jag inte riktigt vetat vad som kommer hända framöver och hur jag egentligen mår är mina knän. Ja, det låter helt konstigt - "vadå så dina knän gör så du inte mår bra?" och ja, det är så det är. 

För två år sedan började jag känna smärta i mina knän, och fick efter ett litet tag konstaterat att jag fått slatter som är en slags knäskada man får när man växer och muskelfästningen inte riktigt hänger med, och som ni kanske vet finns det en hel del skydd till det och jag provade de mesta, det gick lite upp och ner men jag kunde ju träna, liksom. 

Under dessa år har det gått till och från, slattern som bara var en vanlig slatter. Smärtan som skulle gå över, men som än inte gjort. 

Jag kan säga att mina knän har blivit så mycket värre de senaste veckorna, jag kan inte anstränga mina knän, jag kan inte springa, inte jogga, inte spela fotboll, inte resa mig upp ordentligt, inte gå i trappor, inte promenera för långt, ibland inte rida, inte göra en enda vanlig rörelse med knät, för det gör ont. Det gör så satans jäkla ont. 

 

Jag är inte den som ger upp i första taget, jag är inte den som viker mig av smärta. Jag har alltid gjort mitt bästa för att få detta att fungera på bästa möjliga vis, jag har låtsats inte haft ont för att slippa få hoppa över. För jag vill träna. Jag vill göra det jag älskar. Men det har inte gått längre, jag har inte kommit mer än ett varv på uppvärmingen. Inte kunnat skjuta en boll, inte kunnat jogga fem meter. Inte ens det. Så många träningar jag fått gå av, för att mina knän hindrar mig. 

Det har kommit till en punkt då min skada inte längre är den vanliga slatterskadan, jag har överansträngt min knäskada så grovt. Och vi vet inte ens om jag går runt med ett trasigt knä, som jag försökt att täcka över med alla möjliga skydd.

 

Och vet ni vad? Det här har varit så äckligt jävla jobbigt att inte få göra det jag vill, att inte få göra min satsning som jag alltid drömt om. För jag vet (utan att låta för självgod) att jag kan spela fotboll, jag vet att jag kan komma någon vart. Och ni har inte hört mycket om det, för att jag har försökt att låta det vara. Jag har försökt att undvika den smärtan jag har, den smärtan som gör att jag knappt kan resa mig upp från en stol. 

 

Och jag är snart 14 år, det ska inte vara såhär. Jag ska inte bli stoppad från att få göra min satsning på en sport som betyder mer än någonting annat tilsammans med Hassan, jag vil inte att det ska vara såhär. Jag vill inte vara den fotbollsspelaren som sitter på bänken med trasiga knän när alla andra få spela och göra det jag älskar minst lika mycket. Det är orättvist och det är riktigt surt. 

Vissa dagar är det okej och vissa dagar bryter jag ihop, och det är så det är och kommer vara. Jag kommer få göra en rehab, jag kommer behöva vila och ta ett uppehåll från sporten som betyder mer än livet. Och allt det för att inte ha en jävla aning om vad som kommer hända, om det är här min fotbollskarriär tar slut. Och för er som inte spelar fotboll låter det skitlöjligt, jamen sluta i fotboll då. Man jagar ju ändå bara en boll, det är inte så viktigt. Men för mig är det viktigt som fan, för mig är det värdefullt.

Och vet ni? Det senaste har tillochmed detta drabbat ridningen, jag kunde inte rida lätt förra veckan. Förstår ni då hur jag känner? Jag är inte den gladaste människan just nu som kan få hålla på med de jag vill, för att jag går och bär på oron om att jag aldrig mer igen ska få träna fotboll eller rida igen. Fattar ni känslan att som fjortonårig inte veta om sin rid och fotbollskarriär kan vara som bortblåst nästa vecka efter röntgen, tänk om jag får beskedet att behöva sälja hästen och ta bort mitt medlemsskap i klubben. Att bli den med knäproblemen som rent ut sagt inte kan göra ett piss. 

Och det roliga är att ni som läser bloggen här som vet att jag är hästtjejen, har ingen aning om hur mycket jag älskar att springa runt och jaga en boll, spela med mina bästavänner och få spendera 07.00-22.00 på en kall fotbollscup. Eller förstår ni? Jag vet inte.