Ni ANAR inte hur taggad jag är på årets träningssäsong, alltså!! Det är snart två år sedan jag fick hem Hassan, och det har hänt så mycket sedan dess. Det är helt sjukt vad vi utvecklas tillsammans, och det är faktiskt först nu ungefär två år senare som vi börjat leverera och prestera på riktigt, det har tagit nästintill två år att lära känna honom ordenligt och veta vart knapparna jag ska trycka på sitter, för jag vet sådant nu, och det är grymt skönt att veta. För ett halvårsedan visste jag inte hur jag skulle hoppa honom utan att han stanna, eller rida dressyr och få med hela kroppen - nu vet jag det, nu vet jag hur han fungerar och nu vet jag vart jag ska trycka för att han ska hoppa, de knapparna är hittade.  

 

Den lilla vilan jag gav honom i vintras gav så otroligt mycket, han fick smälta allting och bara vara, bara få gå och få samla upp sig. Efter det har han gått magiskt, och jag tycker det är så obeskrivligt hur min ridning ändrats sedan den vilan. Efter den veckan borta från hästryggen hoppade jag upp och kände verkligen känslan att "jag vet fasen hur jag ska göra nu", som att en sten släppte och lättade på allting. Han blev mer lyhörd, lyssnar otroligt mycket bättre på mina hjälper, försöker att göra sitt bästa mycket oftare istället för att lata sig och vill arbeta och göra mig nöjd. Därav är jag så galet taggad på året tillsammans med honom, och jag tror det kommer bli obeskrivligt. 

 

Jag vill inte skriva "ni anar inte hur taggad jag är på årets tävlingssäsong" som många andra, för det är inte tävlingarna och resultaten jag är taggad på, det är känslan att få sitta på honom hemma en träning och få känna framgång, få känna hur det är att flyga över hindrena tillsammans med honom och samtidigt veta hur sammansvetsade vi är nu. Jag struntar i tävlingar och allt som har med det att göra, för jag vill känna framgång på hans rygg, och hellre hemma i vårt lilla ridhus på 20x40 meter än på en stor tävlingsbana med tiotals hinder. 

 

På tisdag börjar hoppträningarna igen, på torsdag börjar dressyrträningarna igen. Första träningarna sedan i början av december, alltså nästan två månader!! Helt galet vad kul det ska bli, och jag tror faktiskt att Hassan känner likadant. Så fort han ser ett hinder nu drar han, och jag kommer grina som en bebis efter träningarna där jag vet att han tyckt det vart så jävla kul, för det är ju glädjen i honom jag alltid är ute efter att snappa upp under varje ridpass och träning.