Jag har tänkt på en sak en hel del det senaste, jag tror att man måste lära sig att se utifrån våra och våra hästars förutsättningar. Jag vet så många ryttare som haft dem kraven på sig som en elitryttare har, men som vet att just hästen dem sitter på inte kan prestera bättre än så, även fast det är bra gjort för vilken nivå ekipaget ligger på. 

 

Så har jag känt iallafall, för i början ville jag verkligen att vi skulle prestera precis lika bra som de större ryttarna, förväntningarna var höga och förhoppningarna likaså. Jag ville att vi skulle prestera bättre än den nivån vi faktiskt låg på. Hoppa högre. Rida fortare. Komma rätt varje gång. I perfekt form till varje hinder. Jamen, ni fattar?

Ju mer tiden har gått, desto mer har jag lärt mig vad det faktiskt handlar om. Och jag vill att ännu fler gör det också. 

 

För om Hassan och jag hoppar en bana hemma på träning på 70/80 cm på 8 hinder, och han stannar två gånger den banan och kommer fel tre gånger, så är jag ändå förbaskat jäkla nöjd ändå. Och hoppar vi en bana där han kommer rätt på alla hinder och inte stannar, då kan jag liksom gråta av lycka. Förstår ni hur jag tänker? I början av vår resa skulle allt gå perfekt, och annars kunde jag inte vara nöjd och glad för vår prestation. 

 

Men ju längre tiden gått och jag har lärt mig mig, fått bättre sunt förnuft och fått inse vilka nivåer vi ligger på. Så kan vi prestera jäkligt bra ändå, för att vara på vår nivå. 

Det går inte att tro att alla vi ryttare är på samma nivå och kan göra alla saker och alla saker lika bra. Att det är efter dem kraven, men går efter. Och att vara ett ekipage som ligger på nivån att hoppa banor på 1m. Då kan man inte vara onöjd när man hoppar en bana på 1,10m och hästen stannar en gång eller kommer fel en gång, eller river ett räcke, liksom. HUR bra är inte det att hoppa en bana på 1,10 m med något enstaka fel om nivån vanligtsvis inte är så hög? 

 

Jag hoppas ni fattar vad jag menar och vill nå ut med detta, för det är ett budskap jag tror på stenhårt. Jag har jämfört våra tidigare ridpass, ridpassen som han och jag hoppade för ett år sedan där vi knappt kom över bommar. Och att vi idag kan leverera en runda på 70/80 cm nästintill felfritt/några enstaka fel, så måste jag ju självklart välja att öppna ögonen som ser utvecklingen, som ser hur bra det är. 70/80 cm är inga jättehöga höjder egentligen kanske, men med tanke på hur våra förutsättningar ser ut så är jag jäkligt nöjd ändå, även fast det inte är en fläckfri runda på 1,60 cm. 

 

Jag är stolt över mig själv att jag faktiskt vågat inse att vi är bra som vi är, för jag är utan tvekan den i mitt stall och min träningsgrupp som alltid alltid bär det största leendet på läpparna trots att vi ridit en runda på flera stopp. För jag vet att det är BRA, för det är på den nivån vi är på. Jag blir nästan lite rädd, när vissa jag vet rider en bana på en hög höjd, och hästen smiter förbi en gång pågrund av att man kommit fel eller hästen backat av, och man verkligen gör ifrån sig ett riktigt "ååååh faaan", i mina ögon är det heeelt ologiskt. Okej, men smita förbi ett högt hinder en gång på en träning och blir riktigt sur, eller så lär man sig bara att älska sitt resultat utifrån vilka förutsättningar man har. 

Visst, är man en ryttare på hög nivå och hästen vägrar två gånger på ett cavaletti block, då kan vi snacka - men kom snälla aldrig och säg, iallafall inte till mig, att en träning har gått dåligt för att hästen rev en oxer. Där vill jag stryka ett streck.