Jag fick för någon dag sedan en fråga om jag kunde skriva ett inlägg om det här med ätstörningar, och självklart kan jag det! Jag blir SÅ glad när ni skriver inläggsideér till mig utan att jag ber om det, för det är så jag vill att ni ska göra. Ploppar det upp inlägg i er hjärna som ni verkligen vill ha från mig, släng iväg en "Men hörru Julia, kan du inte skriva det här?" så fixar jag det, bästa bästa ni. 

 

---

 Ätstörningar enligt mig är en hemsk sak, och en sak som är så mycket allvarligare än ett bråk med sin kompis. Jag har faktiskt fått väldigt mycket erfarenhet av det här då en av mina kompisar faktiskt tyvärr råkat ut för detta, och självklart har jag stöttat henne i alla lägen. Därför har jag torkat många tårar, och hört långa samtal om varför och hur, och till er som kanske har någon du känner som har det här problemet - HJÄLP DIN KOMPIS. Lyssna på vad den har att säga, peppa den, var äkta och bli aldrig någonsin sur för att den inte äter. Hota inte med någonting, det gäller bara att få sin kompis att få känna sig fin och uppskattad precis som den är. Att det inte är "sluta äta" som är lösningen på problemen.

 

Jag tror att anledningen till att en ätstörning uppstår, är precis det här som än en gång uppkommer för att man står på vågen och känner sig fet. Man tittar på andra tjejer på idrotten, andra smala och perfekta tjejer med magrutor, man ser sig själv och vill vara som dom andra, snygga och smala tjejerna. Man vill att vågen visar en två låga siffror, på tok för låga för oss ungdomar. Man känner sig otillräcklig, ful och helt jäkla förstörd in på det.

Att inte äta är ju en typ av självskadebeteende, och minst lika allvarligt som att skada sig själv fysiskt. Men det här att inte lyssna på att andra tycker att man är fin, det här med att hata sig själv och sin kropp och tycka att man suger, jag tror det är det, det handlar om.

 

Sedan tycker jag det är PÅ RIKTIGT jä*la tråkigt att vissa äter och äter, men fortfarande har en kropp som inte vill hålla kvar vikten. Som vill gå upp i vikt, men inte kan. Den där typen av smalhet, tycker jag är så fruktansvärd förfärlig, precis lika allvarlig som att inte vilja äta, det är två helt olika saker - men de hänger ju ihop, ändå.

 

Men just det här att ha en ätstörning och att inte äta är någonting som jag tycker fler ska ha förståelse för. Jag vill inte att vuxna och andra ska bli arga eller förbannade på sina barn att dem inte äter, för kom ihåg att det alltid finns en anledning. Och jag vet att man inte vill prata med sina föräldrar det första man gör, jag har inte det här problemet - men klart jag förstår, liksom. 

Och här kommer vi tillbaka till det här med mobbning, säg aldrig till någon person att den är tjock, fet eller äter för mycket godis. För man vet aldrig när bägaren rinner över. Och en ätstörning ska inte bildas pågrund utav att några "kompisar" sagt till dig att du är fet, nejnejnej. 

"Ja men hallå, att inte äta, vad är det farliga? haha man blir ju smal" Ja, klart du blir smal. Men vad blir konsekvenserna? Du kan inte träna som du vill för du kommer inte att ha kraften, man vill absolut inte åka och bada med sina vänner, äta på resturang eller köpa godis. Just för det här, och det ska inte vara så att man inte kan hålla på med intressen och vara med kompisar, för just detta.

 

Om du har problem med det här, snälla, snälla, snälla gå till en vuxen. Det är inte värt det. Det är inte värt att bli smal som en pinne, det är inte värt att inte kunna bada och vara med kompisar samt sporta. Det ÄR INTE VÄRT KONSEKVENSERNA. Gå till en vuxen, kurator, psykolog - sök hjälp och ta itu med problemet. Det finns så många andra sätt att bli perfekt för sig själv. 

 

Och jag råder er alla att även fast du "skämtar" med din kompis, släng inte in dessa onödiga kommentarer som "haha var du i kiosken på rasten med? lilla tjockis babe", för tillslut kommer det rinna över. Tillslut tar det roliga stopp, och det är inte värt att en annan människa ska få en ätstörning som de kanske aldrig kan bli friska ifrån?