Nu har jag samlat mig lite, är redo för att sätta mig ner och skriva det förmodligen känsligaste inlägg. Om mig och min gamla ponmy Fredman

 

Fredman är en ponny som ser ut som en utöver det vanliga, som ser ut som en vanlig liten shetlandsponny precis som alla andra. Men han är så långt ifrån alla andra man kan komma. Han har ett sånt jävla hjärta, han må va den absolut envisaste hästen jag någonsin stött på. Den allra mest jobbiga hästen jag mött, men i det så är han samtidigt något utav det bästa jag har. 

 

När jag var fem år gammal satt jag på honom för första gången, då hade jag ingen aning om att våran resa skulle bli som den blev och bli så lång som den blev. Sista gången jag satt på hans rygg var jag 12 år gammal. Det är sju år. Det är sju år av utveckling, sju år av kärlek, sju av år obeskrivlig lycka. 

 

Det som värmer i hjärtat på mig är inte just att det var vi, det som värmer i hjärtat är att jag fick bekräftat så tydligt att det var mig han ville ha som ryttare. För när andra barn försökte rida honom kunde dom flyga av efter nån minut, när andra skulle borsta honom kunde han hugga efter dom, när andra skulle hantera honom kunde han vara förjävlig. Jag har hört av så många att dom ser att det var vi två, för han skulle aldrig komma på tanken att hugga efter mig. Han har kastat av mig också, men det är inte av hat, det var av lycka. 

 

Jag är så jävla glad att jag fått dela sju år i mitt liv med honom, att det var han jag fick lära mig rida på, att det var han jag tog mitt första trav och galopp steg på. Att det var han jag skuttade över ett hinder på första gången, att det var han som fick mig att inse att ridsporten var något för mig, att det var han som lärde mig älska någon på riktigt. För vad vet man när man är fem år gammal?

Utan honom hade jag ALDRIG ridit som jag gör idag, för han lärde mig vad som krävdes. Hade jag aldrig fått rida honom hade jag utan tvekan fortfarande som 13 åring nu suttit och ridit runt på hästarna på ridskolan. Jag hade aldrig haft en egen häst, jag hade aldrig tävlat. Han är helt enkelt skälet till att jag är en ryttare idag. 

 

Han har varit förjävlig, kastat av mig sex gånger under ett ridpass varav allt gick inom loppet på en halvtimme, han har bockat tusen bocksprång och gjort alla bus en häst kan göra. Jag ifrågasattes ofta när jag blev lite äldre varför jag inte bara gav upp hoppet, hoppet om att vi skulle bli något. För det var många som tyckte att jag skulle sluta rida honom, för att han var som han var. Men mot alla dem oddsen fanns en gnista kvar jag hade till honom, som aldrig släcktes. Den är inte släckt än. Jag kände det i mig, jag visste att alla tusentals timmar på ryggen på honom skulle ge resultat. Jag visste att det var honom jag ville ha och ingen annan.

 

Ponynn som stod i hagen, utan muskler, utan någon som red på honom, han som bara var en lurvig liten shetlandsponny på inte ens en meter hög som stod ute i lilla Velanda i ett stall på en lösdrift blev min bästavän med muskler på kroppen, en kondition som få och tränings och minitävlingskompis. 

Från att inte kan ha kunnat trava på honom till att vinna en minihopptävling med snabbast tid och noll fel.

 

Tack alla som fortfarande trodde på oss, tack till alla kommentarer under åren att ni tyckt om oss som ekiage, tack till mamma och pappa, tack till min moster, tack till hans ägare som lät mig få ha honom som min varje dag, tack till alla och framförallt, tack Fredman. Tack för du lärde mig allt du gjorde och tack för att du pussat mig självständigt när jag gråtit i din tjocka päls, tack för alla timmar på din rygg, tack för dem sammanlagt 10 minutrarna inne på tävlingsbanan. Tack för all kärlek du gett mig, tack för allt. Du är oförglömlig, min lilla Fredman. 

j a g   ä l s k a r   d i g ♥